Härliga vår

Nu är det så att mitt liv tar en vändning som är bra.

Accepterar att det kommer att ta lite tid att landa och inte begära av mig själv att allt ska vara helt självklart från början.

Nu har jag blivit kallad till operation på brösten..

Nu ska jag få 2 normala bröst.. HÄRLIGT!!

Nu är det dax ..

Att leva och njuta av det som händer...

Tjing

Ensam..

Att välja ensamheten.. Hur tänkte man egentligen.? Dagarna bara går och jag vet ibland inte om jag är medveten om det. Kom nyss på mig själv med att sitta och lyssna på gamla godingar och lugna låtar och försöker minnas alla goda stunder man har haft. Mitt hjärta säger att jag är på rätt väg men jag vet inte ibland Saknar mina små..... mycket. Längtar så till på fredag när jag får krama dem igen Mina tårar rinner för mina kinder och jag undrar ibland vad som är meningen med att välja ensamheten.................. Snart är det dax för den årliga kontrollen och se så att det inte har kommit nya djävlar.. nervös som attan.... Vill inte bära detta ensam. Har fått erbjudande om en som vill följa med mig när jag gör min kontroll.. En fin människa.. En goding.. Ensamheten skrämmer mig inte men jag får tid för att känna efter och det är tungt. Vill inte krypa in i det där mörka hålet som jag så länge har lyckats hålla mig uppe ifrån... tänker inte låta mig sugas ner i skiten.. tjing

Förändringar i livet

Dagarna flyter ihop och jag hinner knappt andas mellan förändringarna.

Vad är det som gör att vi väljer vägar som är oförutsedda?
Vad är det som gör att vi tar de osäkra vägarna framför dem som är självklara?

Är det så att vi ska under vår resa, lära oss att lita på magkänslan.

Är det detta som livet vill lära oss.

Själv har jag följt mitt huvuds tankar och till slut sa kroppen ifrån..
Var det fel väg jag jag var på?
Eller var det rätt...

Än en gång får tiden visa var jag är på väg..

Vet knappt det själv...

Men det ser ljust ut där borta... långt borta...

Tjing

Att vara ledig..

Det är skönt att var ledig..

Men ändå har man känslan av att aldrig vara riktigt ledig.
Det är så underbart att varje dag få ha fullt upp med saker att göra så att tiden bara flyger iväg.

Nu har jag passerat den kritiska tiden efter min sista spruta och jag har knappt några extra hjärtslag ...

Har men hjälp av de nära och kära runt mig förstått att jag måste ta hjälp av ett proffs för att få bukt med min rädsla...
inte rädslan att dö..
inte rädslan att bli sjuk igen..
utan rädslan att leva..

att våga leva igen och att våga släppa taget och vara lycklig..

visst det är inte så svårt säger en en del.
Det är ju bara att....
att bara..

VAD..

skärpa sig..
ta tag i sig..
leva..

visst kan jag det.. inga problem.. men jag vill leva fullt ut.
jag vill inte gå runt och tänka på allt jag kanske skulle kunna missa.....

Jag kan inte leva varje dag som om den vore den sista...
Visst hade jag velat göra det..
men det går inte..
man tar slut på sina egna krafter och till slut njuter man inte..
jag vill njuta..
utan att vara rädd..
utan att tänka rädda tankar..

Så hjälp ska jag ta..
av en vän..
en vän som är coach...

en som ska coacha mig till bättre tankar och väcka min nyfikenhet igen..
min nyfikenhet på livet..

tjing

Vi klarade det...

10 mil tog vi oss...
10 jobbiga mil..
Det började med 3,1 mil med storm och motvind..
Blev ju givetvis kissnödig på halva vägen... inga buskar.. ingen toa..
Vad gör man.. jo sätter sig på en åker och gör vad man måste..
Har nu för första gången i mitt liv kissat inför stor publik.. dock cyklandes... ha ha
Sen kom den älskade första depån.. bulle, vätska, banan och en kissepause..
Efter detta kom den berömda "aborrebacken" huga vilken backe..
Vi gick upp... he he.. men när vi väl kom till toppen upptäckte jag att mitt bakhjul var löst och kunde inte trampa..
Sagt och gjort.. det var bara att vända ner till depån igen för att skruva fast det..
Efter 45 minuter hade jag tagit mig ner och sen upp igen. C stannade på halva vägen ner och satt och väntade.. stackaren.
Sen bar det iväg.. nerför... underbart..
När vi nästan kommit ner sa det "poff"...
jag fick punktering.. efter en rask promenad på 6 km kom vi till en vatten depå och märkte att det var många som gick med oss och som även de hade fått punktering..
Sen hörde vi rykten om att det var någon som slängt ut nubb på vägen...
Kollade givetvis mitt däck och så var det.. där satt den...
Hörde sedan att de slängt ut på vägen som vi skulle fortsätta på..
Efter ca 1 timme fick jag mitt hjul bytt och vi fortsatte..
Efter jobbiga 2,4 mil kom vi till depå nr 2 och möttes av en skräckbild..
Där stod det ca 200 personer med sina cyklar och hade punktering..
Har nog aldrig sett en så lång ringlande orm av cyklar och människor tidigare i mitt liv.
In med en bulle och lite kaffe sen bar det vidare...
Här hade vi med vind och det gick riktigt bra...
Efter 2,5 mil till kom vi till sista depån...
Och gissa... klart det händer nåt..
Det börjar regna..
Resterande 2 mil cyklade vi i regn och blåst...
Men vi GJORDE DET...
VI GAV INTE UPP!!
Och vi lär cykla igen nästa år..
Men då ska vi nog ha cyklar med lite mer växlar på och inte tantcyklarna som denna gången..

Tjing

Tjejvättern

På lördag ska jag och C ge oss ut på en 10 mil lång cykelrunda på tantcyklar...
Vi har inte tränat som vi borde men ser ändå fram emot att göra detta.

Vi startar 8.40 och måste vara i mål innan 19.00...
he he he
så vi har gott om tid på oss..

Ska kolla igenom cykeln imorgon och se att det mår fint..

Mår bra just nu..
Det var skönt med ett ordentligt avsked från moster...
Vacker och fin begravning.

Visst finns hon i mina tankar.. för alltid.

Mitt hjärta mår bra just nu och jag känner inte så många extraslag.. sköööönt..
Den 1 juli tar jag min sista spruta och det är hur underbart som helst..
Sen ska jag trappa ner på hjärtmedicinen och sluta med den med...

Tänk..
Jag har överlevt canser..
Visst är det underbart..

tjing

Livet går vidare

Att våga njuta av livet är inte lätt när man vet hur snabbt det kan förändras..
Att alltid ha rädslan i sig att om jag är för lycklig kan det ta slut..
När ska jag sluta vara rädd för att försvinna från detta jordeliv..
När kan jag börja leva igen som jag gjorde innan jag blev sjuk.

Kommer jag någonsin att göra det..?

Varje motgång är ju en lärdom..
Men jag har lärt mig tillräckligt nu och vill inte vara rädd längre.

Jag vill inte ha någon ångest..

Att få vakna varje dag är för mig en belöning.
Att få krama min underbara man är en fröjd.
Att få se mina barn friska och roligt lekande är underbart.
Att få ha det så bra som vi har det är en förmån..

Livet är en balansgång på en skör tråd..
Så länge du håller balansen och går längs din väg ler livet.

Min älskade moster har blivit en ängel.
Den förbannade cansern tog över..
Smärtan och saknaden efter henne får mig att sjunka ner i mina tankar.. djupare än förut.
Att inse vilken tur man haft och att sen försöka omfamna den lyckan är inte lätt när ens hjärta tyngs ner av sorg.

Jag saknar dig.

En dikt till dig....
_____________________________________________

Att se en vacker ros i all sin prakt och att sedan få se den vissna.

Att minnas dess kronblad och underbara doft.

Att tänka på alla de frön den spred.

Att bära med sig och minnas det rosen visade, det den fick en att uppleva med dess
underbara skönhet.

Att titta mot dess tidigare plats och vant tro att den står kvar.

Att då minnas dess prakt och bästa tid.

För alltid.

Vila i frid du älskade moster.
__________________________________________
tjing